theindependent

Godmorgon, nyvaken efter att äntligen tagit igen alla timmar jag borde sovit de närmaste dygnen. Känner mig dock inte så utvilad som jag borde. Orkar i alla fall inte göra någonting. Känner mest hur jobbigt det är att behöva ta reda på allt just nu. Men idag gör jag de sista innan jag tänker fokusera 100% på kryssningen. Något som jag sätt fram emot en längre tid men som nu ligger som en stor klump i magen. Hur vi tar oss dit är just nu ett stort frågetecken. Men hoppas kunna lösa de under dagen. Får väll hoppas att ni har en bra dag, jag ska försöka göra de bästa utav min. Puss
Ps. En liten sneak peak inför kryssningen

My asylum – My asylum

Is in your arms
When the worlds gives heavy burdens
I can bare a thousand tons
On your shoulder – on your shoulder
I can reach an endless sky
Feels like paradise

Put 2 and 2 gether – 4ever
We’ll never change
2 and 2 gether
We’ll never change

Nobody sees – Nobody knows
We are a secret – can’t be exposed
That’s how it is – That’s how it goes
Far from the others
Close to each other
That’s when we uncover

We could build a universe right here
All the world could disappear
Wouldn’t notice, wouldn’t care

Vet inte vad jag ska säga egentligen. Är fortfarande helt borta i huvet, förmodligen mer borta än vad mamma själv verkar vara just nu. För tillfället ligger jag i sängen och ska försöka ta igen all sömn jag förlorade inatt men de verkar ju inte fungera. Så hur fördriver man en natt? kanske borde leta fram en datamus och spela istället. Ingen aning faktiskt. Skulle bara vilja ha dig här just nu, krypa ner i sina armar och dela med mig av all den börda jag bär på. All den smärta som döljer sig bakom fasaden. Att känna hur jag måste var stark inför alla andra, spela oröd av som händer, bara för att någon måste vara vuxen nog att kunna ta alla beslut. Någon måste vara den som kan finnas där för alla andra. Tyvärr blir det också så att det är den personen som inte har någon annan där att lyssna. De är som om de inte finns någon som verkligen har tiden att sätta sig ner, hålla om mig och låta mig pusta ut. "Någon som kan ta över rodret för en liten stund och låta mig vila. Mitt skepp har gått på grund, men de var länge sen nu. Jag bara sitter och ser hur vattnet sakta fyller mitt kära skepp, utan en tanke på hur jag ska rädda mig själv och alla andra."

En ganska simpel förklaring på hur jag mår för tillfället. Men imorgon är en ny dag, ännu en dag då jag måste orka mig upp. Spackla över alla mina problem och ta på de där leendet som vilken dag som helst. Med glada orörda steg traska vidare mot skolan och där mötas av alla andra som inte har en aning om hur jag egentligen mår. Personer som tror de kan förstå hur jag mår, folk som låstas finnas där för en när saker händer. Men där der möjligtvis finns två personer som verkligen skulle ta en kula för mig. Två underbara människor som jag vet alltid kommer stötta mig. Dessa två ska ha en stor eloge för att de är sådana otroliga människor. Att ni aldrig skulle svika mig, att ni aldrig skulle lämna min sida när något sånthär händer. Jag älskar er och det vet ni.
Och en otroligt stor eloge till dig älskling för att du är så underbar, på ditt egna lilla vis. Du får mig att för vissa stunder glömma allt detta och koppla av. Även om jag inte alltid är den snällaste mot dig, eller den du förtjänar att jag ska vara så vet du att jag gör mitt bästa. De är inte alltid lätt att leva, men de ska det inte vara heller. Vem kommer någonsin lära sig något om man inte behöver möta problem längs vägen.
Dock kommer mitt liv nog aldrig bli svårare än det är just nu.

Jag må inte vara någon exemplarisk människa, jag må ha gjort mycket ont i mitt liv. Men vad jag gjort för att förtjäna detta de vet jag inte. Och ännu mindre vad har min mamma gjort för att förtjäna något som det här. Den mest oskyldiga människa jag känner på denna planet. En person som aldrig skulle skada någon annan. Den personen som har gjort allt för mig, vare sig hon velat det eller inte. Hon som kämpat så hårt för att ge mig allt jag önskat mig. Jag kan verkligen inte förstå varför du straffas på detta vis. Vad kan du ha gjort för hemskt? Det känns fördjävligt att jag aldrig ska lära mig att inte vara en sån krävande och envis liten "fitta" som jag är just nu. Att jag aldrig kan vara nöjd med de jag har, utan alltid ska sträva efter mer och mer. Att allt mitt "ha" tjat skadar andra, de har jag aldrig förståt inte förens nu. Om jag ens kommer tänka så när du väl är hemma igen, om jag får hem dig igen dvs. 

Jag vet inte hur jag ska klara av att lämna den här staden om några månader. Hur ska jag kunna komma vidare och inte veta att min familj klarar sig. Tanken på att behöva sitta i en stad minst en timme härifrån och inte kunna veta ifall du försvinner igen. Vad gör jag när jag inte kan kasta mig i en bil och leta efter dig. När jag inte kan vara den som följer efter dig på lasarettet. Hur ska jag kunna komma vidare i mitt liv när jag inte ens kan lämna min mamma utan att veta ifall hon klarar sig. Nej det är inte lätt att vara jag ibland...

Dock fick jag en liten tröst i allt detta, min klänning kom idag... Kändes väll inte så jätteroligt att behöva öppna den när inte mamma fanns här och kunde titta på hur fin den var. Någon bild på den får väll komma upp senare, men nu ska den packas ned igen. För imorgon ska jag iväg till mamma och hälsa på och hoppas på att kunna visa henne den, även om hon inte får se den på mig eller om hon kommer komma ihåg att jag varit där. Allt är oklart men att få se henne, bara de att jag kan stryka mina fingrar över kinden på dig och känna att du är där. De är det som är de viktiga, att jag känner att du fortfarande finns kvar. Att än är inte tiden kommen, jag får ha dig kvar hos mig en stund till. 

Efter en helt okej dag så kunde den fått ett bättre slut.
Hade bäddat ner mig framför innebandyn och gosat ner mig ordentligt. Då ringer lillasyster och förklarar att mamma är försvunnen. Ännu en gång ska hon ha fått ett form av anfall och efter att hela Köpings polis är ute och letar så hittar man henne någon timme senare. Medvetslös efter vägkanten halvvägs mot Eskilstuna. Hur hon kommit dit är oklart, men då hon inte har något körkort kan vi bara anta att hon gått hela vägen från Sin bostad i Arboga. Jag sitter i telefon med polisen under tiden de letar. Chocken när de berättar vart de hitta henne var otrolig och oron som växte när hon ska ha gått längs den stora vägen.
Snabbt hoppa i kläderna igen och röra sig mot Västerås för att få någon form av kontakt med henne samt hämta nycklarna till lägenheten. Det är inte första gången man sitter där i väntrummet och inte har en aning om ifall hon blivit påkörd, har en hjärnblödning eller vilka andra saker som kan hänt henne. Nu sitter jag i alla fall i bilen efter att ha sätt hennes ansikte, helt borta som alla andra gånger. Några få ord var allt hon kunde säga då hon fortfarande är helt borta. Nu ska jag hem och lägga mig en stund och försöka sovs lite innan de antagligen ringer upp mig från lasarettet igen. Bara hålla tummarna att hon ska klara sig en gång till. Förstår inte vad min oskyldiga mamma ska ha gjort för att förtjäna något som detta, min underbara mamma. Vad som än händer dig så vet du att jag älskar dig. <3

Hej hopp från en nedbäddad pangbrud! Gosat ned mig idag. Vilket jag förtjänar efter 3 dagar med 4 hårda träningspass. Kan inte förklara den otroliga känsla när man vaknar morgonen efter och känner träningsverken smyga. Ni vet när man inte riktigt kan gå som man brukar, eller hålla ordentligt i glaset för man skakar av verken. Det är så otroligt skönt och känna resultaten och inte bara stirra sig blind i spegeln. Känna att man kan öka på träningen lite, lite mer motstånd, lite hårdare än vad de var igår, men utan att de behövs kännas som en så stor förändring.
Även om folk kallar mig beroende eller psykiskt sjuk för att jag håller på som jag gör, eller strävar efter de mål jag gör. Ni förstår inte den känslan av att glömma allt annat för en stund och den terapi jag får av min träning. De är bättre än alla psykologer eller terapeuter. Man bara går in, kör skiten ur sig, släpper allt annat ur huvet för en stund och därefter känns allt mycket bättre!
Men ikväll blir de ligga i sängen och kolla Sverige - Irland. Hoppas väll de blir en enkel match men känner vi Sverige rätt så blir de ju aldrig som man förväntar sig. När matchen är slut ska jag hoppa upp och göra mig redo för några timmars nattjobb. Och imorgon ska de fira mig! Woho

En liten formbild från igår, inte långt kvar tills magmålet är nått. puss :*

Ett år äldre, inte mycket att hurra över, vilket många andra gjort idag. Vaknade upp hos pappa imorse, gjorde mig i ordning och åkte till sats. Där väntade ett fitness box pass som verkligen tog kol på mig. Efter de så fick man passa på att fräscha till sig innan vi mötte upp gullungarna som bjöd på lunch idag. En trevlig lunch på Jensen innan vi var tvungna att skynda tillbaks till skolan. Där doftade jag genom juridiken, gjorde rättare sagt ingenting. Sen klockan två fick vi äntligen våra mössor. Och mina söta klasskompisar som sjöng för mig. Sen vart de iväg hem och äta. Mycket mer har inte hön idag, fira mig gör vi i helgen så då ska de tryckas tårta!

Hon är stygg och hon vet ju det,
Hon kan inte dölja sin sexighet.
Megan Good och Hallen Berry,
Inte ens tillsammans är dom över henne.
Nej nej, ingen diss eller så.
Men denna tjejen är på en annan nivå!
Men puss på er andra också ;*

En onsdag sådär precis som vanligt. Åka till skolan och lyssna på den nya studievägledaren. Drog iväg och käkade och sen fördrev man håltimmen så gott man kunde. Nästa föreläsning och sen den extremt långa geografin. Tog första bästa tåg hem och satte mig och farma på diablo. Fixa mat och nu sitter man i sporthallen som vanligt. Ska väll hem och skriva lite på allt plugg sen. Hoppas ni har haft en lika bra dag som jag, puss

Against The Wall there is nothing unspoken. One thinng words cant destroy. The glory of itself make nothing Else matter. One moment where all The pices fall together.

Då var det dags att komma tillbaks efter en veckas sportlov. Kan inte påstå att jag spenderade de till sport, mer shopping och alkohol.
Kan säga att de var fan inte lätt att komma upp ur sängen imorse. Är inte van vid att behöva åka kvart över åtta. Men vad gör man inte.
Började med tyskan som gick helt okej, den var inte så farlig som den brukar kunna va. Men dagens bästa händelse var att träffa alla igen, och att vi kommer ha kort matte idag o h nästa måndag. Ibland är jag bara så jävla glad att min lärare ska bli pappa snart.
Nu ligger jag i sängen och kan inte röra mig eftersom jag ätit så otroligt mycket. Druckit massa te nu under kvällen också och hoppas att min hals ska ge med sig snart!
De finns en sak jag skulle vilja ha just nu... Tänk er ett lite halvtrångt badkar med någon sexig typ, i ett nedsläckt badrum, fullt med ljus och kanske lite rosor också. Är de bara jag som typ dör av den tanken? Ge mig ett badkar liksom!!!
Men nu ska jag fortsätta kolla innebandy, puuuussss :*