theindependent

My asylum – My asylum

Is in your arms
When the worlds gives heavy burdens
I can bare a thousand tons
On your shoulder – on your shoulder
I can reach an endless sky
Feels like paradise

Put 2 and 2 gether – 4ever
We’ll never change
2 and 2 gether
We’ll never change

Nobody sees – Nobody knows
We are a secret – can’t be exposed
That’s how it is – That’s how it goes
Far from the others
Close to each other
That’s when we uncover

We could build a universe right here
All the world could disappear
Wouldn’t notice, wouldn’t care

Vet inte vad jag ska säga egentligen. Är fortfarande helt borta i huvet, förmodligen mer borta än vad mamma själv verkar vara just nu. För tillfället ligger jag i sängen och ska försöka ta igen all sömn jag förlorade inatt men de verkar ju inte fungera. Så hur fördriver man en natt? kanske borde leta fram en datamus och spela istället. Ingen aning faktiskt. Skulle bara vilja ha dig här just nu, krypa ner i sina armar och dela med mig av all den börda jag bär på. All den smärta som döljer sig bakom fasaden. Att känna hur jag måste var stark inför alla andra, spela oröd av som händer, bara för att någon måste vara vuxen nog att kunna ta alla beslut. Någon måste vara den som kan finnas där för alla andra. Tyvärr blir det också så att det är den personen som inte har någon annan där att lyssna. De är som om de inte finns någon som verkligen har tiden att sätta sig ner, hålla om mig och låta mig pusta ut. "Någon som kan ta över rodret för en liten stund och låta mig vila. Mitt skepp har gått på grund, men de var länge sen nu. Jag bara sitter och ser hur vattnet sakta fyller mitt kära skepp, utan en tanke på hur jag ska rädda mig själv och alla andra."

En ganska simpel förklaring på hur jag mår för tillfället. Men imorgon är en ny dag, ännu en dag då jag måste orka mig upp. Spackla över alla mina problem och ta på de där leendet som vilken dag som helst. Med glada orörda steg traska vidare mot skolan och där mötas av alla andra som inte har en aning om hur jag egentligen mår. Personer som tror de kan förstå hur jag mår, folk som låstas finnas där för en när saker händer. Men där der möjligtvis finns två personer som verkligen skulle ta en kula för mig. Två underbara människor som jag vet alltid kommer stötta mig. Dessa två ska ha en stor eloge för att de är sådana otroliga människor. Att ni aldrig skulle svika mig, att ni aldrig skulle lämna min sida när något sånthär händer. Jag älskar er och det vet ni.
Och en otroligt stor eloge till dig älskling för att du är så underbar, på ditt egna lilla vis. Du får mig att för vissa stunder glömma allt detta och koppla av. Även om jag inte alltid är den snällaste mot dig, eller den du förtjänar att jag ska vara så vet du att jag gör mitt bästa. De är inte alltid lätt att leva, men de ska det inte vara heller. Vem kommer någonsin lära sig något om man inte behöver möta problem längs vägen.
Dock kommer mitt liv nog aldrig bli svårare än det är just nu.

Jag må inte vara någon exemplarisk människa, jag må ha gjort mycket ont i mitt liv. Men vad jag gjort för att förtjäna detta de vet jag inte. Och ännu mindre vad har min mamma gjort för att förtjäna något som det här. Den mest oskyldiga människa jag känner på denna planet. En person som aldrig skulle skada någon annan. Den personen som har gjort allt för mig, vare sig hon velat det eller inte. Hon som kämpat så hårt för att ge mig allt jag önskat mig. Jag kan verkligen inte förstå varför du straffas på detta vis. Vad kan du ha gjort för hemskt? Det känns fördjävligt att jag aldrig ska lära mig att inte vara en sån krävande och envis liten "fitta" som jag är just nu. Att jag aldrig kan vara nöjd med de jag har, utan alltid ska sträva efter mer och mer. Att allt mitt "ha" tjat skadar andra, de har jag aldrig förståt inte förens nu. Om jag ens kommer tänka så när du väl är hemma igen, om jag får hem dig igen dvs. 

Jag vet inte hur jag ska klara av att lämna den här staden om några månader. Hur ska jag kunna komma vidare och inte veta att min familj klarar sig. Tanken på att behöva sitta i en stad minst en timme härifrån och inte kunna veta ifall du försvinner igen. Vad gör jag när jag inte kan kasta mig i en bil och leta efter dig. När jag inte kan vara den som följer efter dig på lasarettet. Hur ska jag kunna komma vidare i mitt liv när jag inte ens kan lämna min mamma utan att veta ifall hon klarar sig. Nej det är inte lätt att vara jag ibland...

Dock fick jag en liten tröst i allt detta, min klänning kom idag... Kändes väll inte så jätteroligt att behöva öppna den när inte mamma fanns här och kunde titta på hur fin den var. Någon bild på den får väll komma upp senare, men nu ska den packas ned igen. För imorgon ska jag iväg till mamma och hälsa på och hoppas på att kunna visa henne den, även om hon inte får se den på mig eller om hon kommer komma ihåg att jag varit där. Allt är oklart men att få se henne, bara de att jag kan stryka mina fingrar över kinden på dig och känna att du är där. De är det som är de viktiga, att jag känner att du fortfarande finns kvar. Att än är inte tiden kommen, jag får ha dig kvar hos mig en stund till.