theindependent

Jag känner verkligen hur de biter under huden när jag tänker på det. Hur vårat utseende lockar och döljer alla de känslor och händelser som bildat de som gjort oss till den vi är idag.
Att vi alla strävar efter en fläckfri yta och är känslokalla inför allt för att lyckas här i livet. Men varför ska vi dölja allt detta som skapat de vackra individerna vi är.
De finns en skam en ånger över saker vi gjort och saker vi är kapabla till. Den där energin vi alla känner inför vissa personer och vissa händelser. Det är en skam, något man inte får känna, DU får inte vara sårbar. Du får inte göra fel, de snurrar i mitt huvud hela tiden. Egentligen vet jag att ett snedsteg inte är så farligt. Men ett snedsteg behöver inte alltid vara fel, se bara till att inte hamna utanför kanten, för med jord under fötterna kommer man alltid upp igen.
Men trots våra fläckfria utryck så är det inte många som kan skilja på vad för tankar som strömmar runt där inne. I dessa känslokalla ögon lyser en glöd, en glöd rädd att slockna, en glöd rädd för att tappa fästet. En energi som lockar på mer än önskat, men inte vet hur man hanterar den.